Konflikten bakom
Stockholms blodbad blev kulmen på fleråriga motsättningar inom den svenska eliten. I Sverige fanns vid den här tiden mäktiga grupperingar som ville bevara unionen med Danmark och de som ville att Sverige skulle bli självständigt. Enligt beslut inom unionen hade Kristian II, kung av Danmark, laglig rätt att även bli svensk kung.
En som var för unionen med Danmark var biskop Gustav Trolle. Han blev utsedd till svensk ärkebiskop 1515 och välsignades av påven med rätt till egna soldater för att försvara sig och sin mark runt slottet Stäket utanför Stockholm. Den svenske riksföreståndaren Sten Sture den yngre hade ansvar att styra landet i avsaknad eller frånvaro av kungen. Han var motståndare till unionen och anklagade Trolle för att vara en landsförrädare och lierad med Kristian II. Konflikten eskalerade och Sten Sture fick år 1517 igenom ett beslut om att riva Stäket. Han avsatte också Gustav Trolle som ärkebiskop trots påvens protester.
I januari 1520 anföll Kristian II Sverige för att göra anspråk på tronen. Sten Sture sårades vid slaget i Bogesund i februari och avled senare av skadorna. I mars erkände Riksrådet Kristian II som svensk konung. Sten Stures änka, Kristina Gyllenstierna, fortsatte däremot att försvara Stockholm när den danska armén belägrade staden. Kristina och hennes anhängare höll ut hela sommaren men när Kristian II i september lovade dem amnesti för att ha motarbetat den danske kungen, unionen och kyrkan så gav de slutligen upp försvaret.
Kröning av Kristian II
Den 4 november 1520 kröntes Kristian II till Sveriges konung. Kröningen följdes av festligheter i tre dagar på slottet Tre Kronor. Det berättas att kungen vid detta gästabud uppträdde mycket älskvärt mot sina forna fiender, men att han samtidigt rådslog med sina förtrogna om ett sätt att förgöra sina motståndare i den svenska adeln trots den utlovade amnestin. Den 7 november reglades slottets portar och gästerna fördes in i den stora slottssalen. Där krävde Gustav Trolle att de som tidigare avsatt honom och rivit hans slott Stäket skulle straffas som kättare. Kätteri var ett brott mot kyrkan och därmed gällde inte den världsliga amnesti som Kristian II hade utlovat.
Brasklappen räddade livet på biskop brask
Många mäktiga personer stod bakom beslutet från 1517 om Stäkets rivning och anklagades nu för kätteri. Samtliga rannsakades av domstolen och de flesta dömdes till döden. En av de som skrivit under beslutet var Linköpings biskop Hans Brask, som dock påstod att han tvingats att skriva under. Det berättas att han dolt en lapp under sitt sigill med texten “Härtill är jag nödd och tvungen” och att det räddade hans liv. Än idag används uttrycket brasklapp för ett förbehåll som syftar till att rentvå en beslutsfattare i känsliga beslut.
Även Kristina Gyllenstierna undkom avrättning. Kristian II lät förklara att Kristina “är nu död för världen, ty hon är nu dömd med de andre för uppenbart kätteri”. Hon fängslades på slottet Tre Kronor och fördes senare till Danmark där hon förblev i fängelse till 1524.
Avrättningar pågick i två dagar
Avrättningarna inleddes dagen därpå och de dömda fördes ut efter rang och värdighet. Biskopar och adel avrättades genom halshuggning med svärd. Övriga halshöggs med yxa eller genom hängning och det restes en galge på Stortorget. Bödeln fick bättre betalt för halshuggning än hängning.
Det exakta antalet avrättade är omtvistat. Den ansvarige bödeln, Jörgen Homuth, uppgav att han dödade 82 människor innan blodbadet var över.
Det är inte klarlagt vem som faktiskt bestämde att så många människor skulle dödas, om det var Kristian II, Gustav Trolle eller någon av hans rådgivare. Ingen vet heller om blodbadet var planerat i förväg eller om det blev bestämt under de där dagarna i november.
Kristian II fick namnet Kristian Tyrann först efter att han lät döda så många människor i Stockholms blodbad och på sin väg tillbaka till Danmark.
Historical Escapes skapar unika escape rooms med teman från Stockholms Historia. Läs mer här om hur du kan uppleva Stockholms Blodbad i form av ett Escape Room.